Får jag vara arg på Gud?

Ja. Och det är inte en eftergift — det är vad större delen av Psaltaren ser ut som. Ett ärligt svar för den som hamnat långt från ett snällt religiöst språk.

8 min läsning · Envoy Mission redaktion · Uppdaterad 29 maj 2026

Frågan har oftast ett konkret skäl. Något hände, eller har inte hänt, och tanken — om du över huvud taget har en tanke om Gud — är att han borde gjort något åt det. Ilskan finns där, och hälften av frågan är om det är tillåtet att låta den vara.

Den här sidan är inte ett försök att tala ner ilskan eller att förklara bort det som ligger under. Den lägger fram vad Bibeln själv gör med människor i den situationen — och svaret är överraskande för dem som tänker sig att religiösa traditioner kräver belevenhet.

Först några termer

För läsare utan kyrklig bakgrund:

  • Jesus från Nasaret var en judisk religiös lärare som levde i Palestina på 30-talet e.Kr. Det kristna anspråket är att han också var Gud i mänsklig gestalt. Han avrättades av den romerska statsmakten omkring år 30 e.Kr. genom en metod som kallas korsfästelse.
  • Korset är den korta kristna benämningen på den avrättningen.
  • Psaltaren är den långa samlingen av 150 böner och dikter i Gamla Testamentet. Den är de hebreiska gudstjänstböner som både judar och kristna burit med sig i mer än två tusen år.
  • Evangelierna är fyra korta levnadsskildringar av Jesus — Matteus, Markus, Lukas och Johannes — skrivna av hans efterföljare inom decennierna efter hans död.
  • Profet är någon som talar till sin samtid på Guds vägnar, ofta med korrigerande budskap.
  • Bön, i den kristna och judiska traditionen, är att tala med Gud — ibland med ord, ibland utan. Den här traditionen behandlar bön som samtal, inte som föreställning.

Ett kort, ärligt svar

Ja. Inte som en eftergift, inte som något kristendomen står ut med trots att den ogillar det — utan som något som ligger på rak linje med hur människor i Bibeln talat med Gud i tre tusen år.

Mer än hälften av Psaltaren — de hebreiska bönerna som både judar och kristna burit med sig — är klagomål, anklagelser, eller ren ilska riktad direkt mot Gud. De bevarades därför att den här traditionen anser att det är ett legitimt sätt att tala med honom. Det räknas som tro.

Vad Psaltaren faktiskt innehåller

Det första som överraskar någon som öppnar Psaltaren utan förväntan är inte fromheten. Det är ilskan.

Psalm 13 öppnar så här:

Hur länge, Herre, skall du glömma mig — för alltid? Hur länge skall du gömma ditt ansikte för mig? Hur länge skall jag bära kval i min själ och sorg i mitt hjärta dag efter dag?

Det är inte en hövlig framställan. Det är en anklagelse. Hur länge upprepas fyra gånger. Författaren är ute efter ett svar och får inget. Och den psalmen har bevarats, läst i synagogor och kyrkor i tre tusen år, därför att det är vad människor faktiskt behöver kunna säga.

Psalm 22, som Jesus själv citerade från korset, öppnar med en av de mest kända raderna i hela Bibeln:

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.

Psalm 88, som många läsare aldrig kommit över, är hela vägen mörk. Den slutar utan vändning. Sista raden:

Du har drivit bort vänner och bekanta från mig, mörkret är min förtrogne.

Det är slutet. Ingen tröst, ingen ljusning, inget pliktskyldigt löfte att Gud ändå är god. Bara mörker. Psalm 88 är en hel bön bevarad utan utgång — därför att vissa nätter ser ut så och människor behöver tillåtelse att säga det.

Vad de här bönerna gör

Det är värt att stanna vid vad psalmisterna faktiskt gör.

För det första: de talar till Gud, inte om honom. Det är skillnaden mellan ilska som vänder ryggen och ilska som är en relation. Att skrika i en kista är annorlunda än att skrika i ett samtal. Psalmisten vänder sig direkt mot Gud, ofta med fingret pekat. Det är, i den här traditionen, en form av tro — inte trots ilskan utan i den.

För det andra: de håller inte tillbaka. De beskriver känslorna utan att försköna dem. De anklagar Gud direkt: "du har glömt mig," "du har gömt ditt ansikte," "du har drivit bort mina vänner." Det är inte att hyckla. Det är att lägga sanningen som man upplever den på bordet.

För det tredje: de förväntar sig att Gud ska kunna ta det. Det är en stark sak. De skriver utifrån antagandet att Gud är robust nog att höra deras ilska utan att vänskapen brister. Det är ett djupare förtroende än det artiga.

Jobs bok

Det finns en annan bok i Gamla Testamentet som tar samma ämne — Jobs bok. Den handlar om en man som förlorade nästan allt: barn, hälsa, egendom. Större delen av boken är hans klagomål mot Gud.

Därför kan jag inte hålla tyst. Jag måste tala ut min ångest, klaga av djupet av min själ.

Det är inte fromhet. Det är ren grumlig nöd. Och Jobs bok är inte en varning mot honom — i slutet av boken försvarar Gud själv Job mot tre vänner som försökt få honom att vara mer återhållsam, och säger uttryckligen att de talat falskt och att Job talat rätt.

Stanna vid det. Den hederliga ilskan visade sig vara mer rätt än den dygdiga belevenheten. Det är ett av Bibelns starkaste utsagor om ärlighetens plats i samtalet med Gud.

Jesus själv

Jesus, vid sin egen avrättning, citerade Psalm 22:s första rad: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"

Två saker är värda att lägga märke till. För det första: han citerade en klagopsalm. Det betyder att hans sista offentliga ord — vad gäller hans gudsförhållande — var en bön av samma typ som de äldsta klagomål Bibeln bevarat. Han bad inte en trots-allt-bön. Han bad en du-är-borta-bön.

För det andra: han bad. Det är en distinktion det är värt att tänka på. Han skrek inte i mörker. Han skrek till Fadern. Det är vad psalmisterna gör. Det är vad Jesus gjorde.

Den kristna traditionen har historiskt sett tagit den scenen som det starkaste tänkbara godkännandet av klagobön. Om Gud själv, i mänsklig gestalt, talade så på sitt eget värsta ögonblick, är det knappast något människor blir mindre älskade för att göra.

Vad ilska mot Gud avslöjar

Det är värt att tänka på vad ilska mot Gud själv är. Om Gud inte alls finns är ilska mot honom en form av ilska mot ingen — vilket några ateistiska filosofer har lyft som ett tecken på något oklart i den ateistiska positionen själv. Människor är arga på Gud i nöd, inte på fysiken.

Det betyder inte att din ilska är ett bevis. Men det är värt att notera att även människor som inte är säkra på att Gud finns ibland är arga på honom. Det säger något om hur vi är gjorda. Det säger också att frågan "finns det någon där?" inte alltid har retoriken på sin sida — den har ofta en gnista av övertygelse i sig som ilskan själv förråder.

Det som inte är klagobön

Det är värt att skilja på två saker.

Klagobön är ilska som sägs till Gud. Den vänder sig till honom, namnger smärtan, anklagar honom om man måste, men förblir i samtalet. Det är vad Bibeln både utlovar och kräver. Den är, hur man än betraktar den, ett sätt att tro mitt i mörker.

Tyst förbittring är ilska som inte sägs alls. Det är ilska som blir en låst dörr. Den vänder sig bort. Den slutar tala. Det är inte vad psalmisterna gör. Det är en hållning den här traditionen historiskt sett uppmuntrar att bryta — inte genom att låtsas att ilskan inte finns utan genom att tala den, högt, om det så är.

Och det är värt att vara klar med varför skillnaden spelar roll. Klagobön är en bön. Tyst förbittring är en isolering. Bibeln vill att du ska tala — även arga ord — därför att samtal är den enda väg en relation kan läka.

Hur en sådan bön kan se ut

Om det är nytt för dig och du inte vet hur det skulle gå till, är psalmernas mönster en bra mall. De sätter ofta upp tre delar.

Säg vad som hänt. "Det här har hänt. Det här har inte hänt. Det här gör ont."

Säg vad du tänker om det. "Jag förstår inte. Jag är arg. Jag känner mig övergiven. Jag vet inte om du finns. Jag vet inte om det jag tror på är värt något om du tillåter det här."

Ställ den fråga du faktiskt har. "Var är du? Varför? Hur länge? När?"

Du behöver inte avsluta med ett "men jag tror ändå." Mer än en psalm slutar utan vändning. Slutet kommer ofta senare — eller, för vissa böner, kommer det inte alls i den här världen. Att be utan att veta hur det slutar är fortfarande en bön.

Vad det inte är en ursäkt för

Det är värt att vara klar med vad den här ramen inte gör.

Den är inte en ursäkt för att skada andra människor i ilska. Bibelns ord för ilska mot Gud är klagomål till honom, inte våld mot någon annan. Många människor i nöd kanaliserar smärta åt fel håll — relationer, missbruk, isolering — och det är värt att inte göra det.

Den är inte en ursäkt för att stänga sig själv inne. Om du har varit arg på Gud och tyst i månader är det värt att inte fortsätta. Skriv eller säg det, även hett, även orättvist.

Den är inte en garanti att ilskan försvinner. För vissa, ja. För andra blir den, med tiden, något annat — sorg, längtan, en annan slags fråga. Det går inte att förutse. Vad som lovas är att Gud kan ta det.

Och nu då?

Om du läser det här inifrån en konkret ilska som du inte vet vad du ska göra med är vår chatt gratis, privat och på ditt språk. Vi kommer inte tala ner det du känner. Vi kommer inte heller försöka få dig att be något du inte menar. Du startar chatten; du avslutar den när du vill.

Om du är i kris

Om du har tankar på att skada dig själv, kontakta Mind på 90101 eller Jourhavande medmänniska på 08-702 16 80, eller besök findahelpline.com för en internationell lista, innan du läser vidare.

Var det här kommer ifrån i Bibeln

  • Psaltaren 22:1–2"min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"
  • Psaltaren 13:1–2"hur länge, Herre?"
  • Psaltaren 88 — den mörka klagopsalmen utan vändning
  • Jobs bok 7:11"jag kan inte hålla tyst"
  • Klagovisorna 3:1–9 — en lång klagosång över förlust
  • Habackuk 1:2–4 — profetens öppna anklagelse mot Guds tystnad

Relaterade frågor

Fortsätt utforska