Är Gud god?

Det finns två sätt att fråga det här. Den ena: som en abstrakt teologisk fråga — passar beskrivningen god in på vad Gud sägs vara? Den andra: som en personlig fråga inifrån något som hänt — kan jag, efter det jag varit med om, säga att han är god?

Den första kan besvaras med argument. Den andra kan inte besvaras med argument ensamt — den behöver bemötas av en person, inte av en text. Sidan tar båda. Du behöver ingen kyrklig bakgrund för att läsa den.

Först några termer

För läsare utan kyrklig bakgrund:

• Jesus från Nasaret var en judisk religiös lärare som levde i Palestina på 30-talet e.Kr. Det kristna anspråket är att han också var Gud i mänsklig gestalt. Han avrättades av den romerska statsmakten omkring år 30 e.Kr. genom en metod som kallas korsfästelse.
• Korset är den korta kristna benämningen på den avrättningen.
• Uppståndelsen är det kristna påståendet att Jesus, efter sin avrättning, sågs levande tre dagar senare av flera namngivna vittnen.
• Kristus är en titel, inte ett efternamn. Det är den grekiska översättningen av hebreiska Mashiach (Messias) — den smorde, den länge utlovade gestalten i den judiska traditionen.
• Psaltaren är den långa samlingen av 150 böner och dikter i Gamla Testamentet.
• Evangelierna är fyra korta levnadsskildringar av Jesus — Matteus, Markus, Lukas och Johannes — skrivna av hans efterföljare inom decennierna efter hans död.

Ett kort, ärligt svar

Kristendomens anspråk är att Gud är god, och att god i hans fall inte är ett tomt epitet utan något som visat sig i en specifik historisk händelse — det sätt han mötte människor i Jesus person, och det han gjorde med sitt eget liv för deras skull. Den godheten är inte densamma som trevlig eller bekväm. Den är konkret, hård, ofta överraskande, och uthållig.

Att svara ja på frågan är inte detsamma som att svara jo, jag har inga svårigheter med Gud just nu. Människor i Bibeln säger båda saker samtidigt.

Varför frågan ställs i Sverige

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Det betyder att de flesta som ställer den här frågan inte ställer den från en kyrklig insida — de ställer den utifrån. Antingen från en frustration över ett liv som inte borde se ut som det gör, eller från en frustration över en kulturkristendom som inte verkar leverera det den lovat, eller från en mer existentiell fundering över om en god skapare ens är förenlig med vad vi ser omkring oss.

Var och en av de varianterna förtjänar sitt eget svar. Den här sidan försöker inte lägga ihop dem.

Vad god faktiskt betyder i den här traditionen

Det är värt att vara klar med ordet. God i kristen teologi är inte samma sak som snäll, mild eller gör mig nöjd. Det är närmare det som på svenska heter rättfärdig — alltid pålitlig i det rätta, alltid riktad mot människans verkliga väl, alltid stabil i sin karaktär.

Det här blir tydligt i en scen i evangeliet Markus där en ung man tilltalar Jesus som "gode mästare." Jesus svar är förbluffande:

Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.

Två saker händer i den repliken. För det första vill Jesus inte ta emot epitetet god som en social artighet — han betonar att det bara har full betydelse i förhållande till Gud. För det andra: han avvisar inte epitetet i sig. Han hänvisar det vidare. (Den kristna traditionen har historiskt sett scenen som en av Jesus indirekta gudomsanspråk — han varken bekräftar eller dementerar, han pekar bort åt Guds håll.)

Poängen för vår fråga: god är inte ett vagt positivt ord. Det är ett tekniskt ord för en specifik kvalitet — att vara hel rakt igenom, utan brott. Det är den kvaliteten Bibeln tilldelar Gud.

Det första argumentet: utan en god skapare är god ett tomt ord

Om det inte finns någon Gud — om verkligheten i grunden bara är materia och energi — är god inte en kategori som finns i naturen. Den finns i hjärnor som utvecklats för att överleva. Det betyder att tortyr av barn är opraktiskt, inte ont i någon stark mening.

De flesta människor kan inte leva som om det vore sant. De handlar och dömer som om vissa saker verkligen är onda — inte bara opopulära. Det är en spänning som många moralfilosofer har granskat. Det kristna anspråket är att den intuition vi har — att vissa saker är genuint onda — är riktig, och att den indikerar att verkligheten har en moralisk textur, och att den texturen kommer från en god skapare.

Det är inte ett bevis. Det är ett resonemang om indikationer. Men det är värt att lägga märke till att frågan "är Gud god?" implicit förutsätter att det finns något som god betyder — och i ett strikt materialistiskt universum gör det det inte i någon stark mening.

Det andra argumentet: kristendomens centrala påstående är konkret

Det viktigaste i den här traditionen är inte ett argument utan en händelse. Kristendomens påstående är att Gud inte stannade utanför smärtan i världen. Han gick in i den — själv, frivilligt, med kostnaden buren av honom.

Paulus, i ett brev till kristna i Rom skrivet omkring år 57 e.Kr., satte det så här: "Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare."

Det är en konkret påstående. Inte "Gud säger att han är god." Utan "Gud visade vad han är genom att göra det här." Korset är den kristna ankarpunkten för svaret på frågan. Om Gud är den sorts varelse som tar världens värsta — orättvis avrättning, tortyr, övergivenhet, död — och absorberar det själv så att förlåtelse och upprättelse kan ges till andra, då har ordet god en konkret betydelse i hans fall.

Det här är inte ett svar som löser ditt specifika lidande. Men det är inte sentimentalt och det är inte tomt.

Vad med Gamla Testamentet då?

En vanlig invändning, särskilt i kulturer där människor har en grundläggande bild av Bibeln men inte läst den, är att Gamla Testamentet skildrar en Gud som verkar grym. Det förtjänar en hederlig kommentar.

Två saker är värda att hålla isär. För det första: en hel del av det som verkar grymt i Gamla Testamentet är beskrivning, inte anbefallning — texten berättar vad människor gjorde, inte vad Gud sa till alla andra att göra. För det andra: en del av det som är anbefallning gällde en specifik tid och plats i forntida Mellanöstern, ofta som en rättslig ordning i en kultur där alternativen var värre. Texterna själva utvecklar — Jesus säger till exempel rakt ut i Bergspredikan att vissa gamla testamentliga regler representerade ett "därför att era hjärtan var så hårda" — en sänkt nivå, inte den slutgiltiga.

För det tredje, och viktigast: den kristna läsningen av Gamla Testamentet går genom Jesus. Han är, för den här traditionen, hur Gud sett ut hela tiden. Om det finns ett spänningsförhållande mellan en specifik gammaltestamentlig passage och Jesus karaktär, läser kristendomen sig själv genom Jesus. Han är, så att säga, originalbilden.

För en längre behandling, se vår sida Är Bibeln verkligen sann?

Vad om livet inte ser ut som ett gott Guds verk?

Det här är där argumenten oftast slutar räcka. Hederligt sagt: kristendomen har aldrig påstått att livet i den nuvarande världen är ett rättvist test på Guds karaktär. Bibeln själv är fylld av människor som protesterar mot livet de möter — inte trots tron utan inom den.

Profeten Habackuk, sju hundra år före Jesus, öppnade sin bok så här:

Hur länge, Herre, skall jag ropa utan att du lyssnar? Hur länge skall jag ropa till dig om våld utan att du räddar? Varför låter du mig se sådan ondska? Hur kan du själv se på sådan ofärd? Förstörelse och våld står framför mig, det blir tvister, det blir strider.

Det här är inte en text som blivit kvar i Bibeln av misstag. Det är en hel bok bevarad i den judiska och kristna kanon därför att människor har behövt språket. Den slutar inte med ett rationellt svar — den slutar med ett beslut: "även om fikonträdet inte blomstrar... så vill jag jubla i Herren." Det är något annat än ett intellektuellt argument. Det är ett val mitt i något olöst.

Den raden — att tro mitt i smärta är inte en lösning på smärtan utan en hållning inom den — är central för den här traditionen.

Det här är värt att säga

Många som ställer frågan "är Gud god?" gör det därför att kristna människor inte varit goda. Eller därför att en föräldra-figur som sa sig representera Gud bar sig illa åt. Eller därför att en kyrka skadade dem.

Det är ett riktigt skäl till frågan, och det är värt att skilja på två saker. Att en människa som påstår sig representera Gud beter sig illa är inte ett argument mot Gud. Det är ett argument mot den människan. Kristendomen har egna ord för det — Jesus var skarpast i sin tids religiösa hyckleri, inte mildast. Om du blivit skadad av någon som sa sig tala för Gud får du ta med dig den skadan in i frågan — men den ska inte ensam få bestämma vad du finner.

Och nu då?

Om den här frågan har ett konkret skäl bakom — något som hänt, något du sett, något som inte hänt fast det borde — kan du prata om den varianten. Vår chatt är gratis, privat och på ditt språk. Vi kommer inte att försöka argumentera bort smärtan. Du startar chatten; du avslutar den när du vill.

Var det här kommer ifrån i Bibeln

• Psaltaren 34:8 — "smaka och se att Herren är god"
• Markus 10:18 — "varför kallar du mig god?"
• Romarbrevet 8:28 — det långa mönstret av Guds verksamhet i världen
• Första Johannesbrevet 4:8 — "Gud är kärlek"
• Klagovisorna 3:22–23 — "varje morgon är ny"
• Habackuk 1:2–4 — den långa klagan över Guds tystnad